När vi var i farfars skog igår och letade (blev mest letande) efter kantareller, tittade vi till Sockers grav. Ja, han är i "himlen" numera, det känns fortfarande sorgligt och tungt att det blev så. Snuttan och jag hade ju planerat att han skulle finnas hos oss tills hon blev vuxen, nu blev inte ens han vuxen. När vi skulle kastrera honom framkom det problem/sjukdom, veterinären tog det jobbiga beslutet och sa; vore det min katt skulle jag avliva honom direkt...Och så blev det.
Tack och lov hade vi en bortsprungen katt hos oss den natten som lindrade Snuttans tårar. Vi hittade dock ägaren till den katten....
Nu känns det som om jag lagt katt-planerna på hyllan ett tag. Har inte ens ett kort framme på Socker, inte än, det är för jobbigt.
Älskade, tokiga Socker.
Men väl vid graven, så var den uppgrävd, trots att den var djup. Nu undrar jag hur det blev med den kraken som åt upp honom, fick han bara magknip eller dog han med pga allt sövnings/avlivningsmedel?? Som sedan blev uppäten av någon annan som dog osv.... usch, hur är det med sånt egentligen? Eller blev han aldrig uppäten? Vi hittade handduken vi lindat in honom i en bit bort.
Vi vände på gravstenen igen och lade dit en enkel prästkrage....
Sedan fortsatte vi vår promenad och hittade iallafall svamp så det räckte till en smörgås åt mig. Tur det är bara jag som gillar svamp i familjen.
Grönt är skönt.
Undrar om Socker slog följe med oss...
